ärtan

Det var rent ut sagt hjärtskärande att se farfar på sin så kallad dödsbädd idag på vårdhemmet i Landskrona. Det handlar bara om timmar, och det blir kanske t.o.m. det sista dygnet han är i livet. Att se honom ligga så där hjälplös med snabba och lätta andningar som kommer ju långsammare för varje ögonblick... det gjorde mig verkligen ont. Jag har aldrig sett någon inför döden och att farfar skulle vara den första förväntade jag mig aldrig. Man kan inte förbereda sig för något som det här, jag trodde att jag var helt förberedd på det men nej, blev faktiskt chockad även om jag var förvarnad. Senaste gången jag såg honom var bara två veckor sen, då såg han pigg ut och var skämtsam och på gott humör även om han hade gått ned 30 kg sen april p.g.a cancern. Trodde inte det skulle gå snabbt, faktiskt... Trodde han skulle ha till året ut på sig... men nej, med prostatacancer som sen spridit sig till skelettcancer, kan man aldrig veta. Jag grät nästan, men höll tillbaka tårarna. Trots att det var sorgligt att se honom så där höll jag fast vid alla mina underbara minnen av honom och hans lilla egenheter. Vi som var med honom pratade om olika roliga saker däribland lite om minnen med honom, så det var ändå ett härligt ögonblick. Det är ju bättre att kunna vara vid gott humör och ändå vara där för honom i hans sista timmar i livet. Nu har jag tagit farväl av honom i vårdhemmet, och det var antagligen sista chansen för mig att se honom i livet. Det känns konstigt att se att han inte är den livlige, mullige farfadern med en ölmage längre utan en sjukligt smal gubbe i koma. Att det är samma man som är min farfar är svårt att fatta. Och att jag inte längre ska kunan säga att jag har kvar min farfar, utan att jag hädanefter ska säga att han kommit till himlen, är något jag inte riktigt har hunnit infinna mig i.

i love you, grandpa, and i'll miss u a lot.

peace.