ärtan

Det var en fantastisk dag. Ingen lektion alls på engelskalektionen, läraren var borta på nån möte. Snackade mest runt, och läste i boken The Catcher in the Rye. Sen var det amerikansk historia, och där var vi bara 5 studenter (brukar normalt vara 10 eller 11), och istället så snackade vi bara runt om t.ex. Gallaudet, läraren Paulas advokatdrömmar och behovet av mer döva advokater, läkare, politiker och så vidare. Sen var det idrott, spelade volleyboll där, samt SSL, och där var det hela 40 tråkiga minuter att sortera papper i ordning. Sen var det lunch och slutligen TIME FOR NATIONAL HONORS SOCIETY. Kl.13.30 så var det ceremoni i aulan och 6 studenter invaldes till att vara medlemmar i sällskapet. Jag, Carolyn, Tiffany, Jessica, Carey och Noe blev officiella hedersmedlemmar. Fick diplomar, och fick klä oss i blått (vet inte ens vad utsyrseln kallas, men typ det som man ser på amerikanska high school examen fast i blått), och sen var det dags för foto och så vidare. Oförglömligt ögonblick helt enkelt. Men också så var det i detta ögonblick när jag var nära att gråta. Hade en massa känslor inom mig, och det var vemodigt när mina föräldrar inte ENS var där, medan alla andra föräldrar var där... men det var iallafall en ögonbliick värt att minnas. Men som tur var fick Robert Lewis, webdesign lärare, filma allting och han lovade att ge mig en DVD imorgon... då kommer jag allt att visa dom till mina föräldrar och ni andra när jag kommer hem till sverige.

Sen åkte jag hem, och började packa... inte lätt det. hittade en massa skräp inne i garderoben. t.ex. lådor från nya skor, plastväskor från alla kläder jag köpte (räknade 9 American Eagle plastväska för er som är intresserad) och så en massa skolpapper, mest av dom skrynklade. Kastade dom alla. De skulle inte ens få plats i mina två resväskor iaf. Mina föräldrar kommer hit på fredag med en tredje resväska, så kommer att packa ned resten då. Finns en hel del att packa ned kvar, men inte så värst mycket. De kommer nog att få plats i den tredje resväskan. Hoppas jag! Har iallafall slängt en massa, men har inte slängt min favorit jeans som förresten gått sönder (och jag menar inte runtom knäna men uppåt om ni fattar vad jag menar). Tänker då allt behålla den och använda den när jag t.ex. är hemma.

Jag är INTE redo att lämna USA. Visst, 2 veckor kvar, men ändå. mina föräldrar kommer hit på fredag och då komemr det att kännas som ett verkligt slut på utbytesåret. Vill inte lämna USA på nåt sätt, men på annat sätt så vill jag verkligen komma hem och träffa alla igen. Har hänt en hel del det senaste året, och har en massa oförglömliga minnen med mig i bagaget. det är en upplevelse jag aldrig någonsin kommer att glömma. och en upplevelse som bäddar vägen till nya möjligheter, nya drömmar och nya upplevelser... tänker då inte bara typ slösa bort mitt liv utan göra en massa möjligt, det mesta möjligt av mitt liv. det amerikanska livet har fått mig att inse att på nåt sätt så borde du helt enkelt bara leva livet, och göra en massa grejer, för du har ju inte tiden kvar för alltid.... Tiden rullar, och är aldrig stilla. vet du, du blir ju äldre varje sekund.

Hur kommer det verkligen att kännas att vara tillbaka i Sverige? Undrar.

mmmm.